Peder Wessel, Svenskarnes fasa

Peder Wessel, senare adlad Tordenskjold lär enligt sägnen ha förlist i Öresund nedanför Clary’s Hage. En vän som skulle renovera sitt hus källare på Tycho Brahes gårds inne i Svanebäck, berättade att de tvingades ta emot besök av myndigheterna för att säkerställa att Tordenskjolds två försvunna trätunnor med guldmynt inte fanns kvar i marken under deras hus. Promenera gärna utmed kusten nedanför Clary’s hage och filosofiera över hur många av groparna som kommit till av personer som letat efter Tordenskjölds guldtunnor!

Läs den spännande artikeln av Vikenkännaren Stig Ewaldson:

”Mytomspunnen sjöhjälte gäckar Vikenborna. Var tog skatten vägen?

Vid Lisbeths och mina byavandringar i Viken brukar vi berätta om en spännande händelse som inträffade på platsen för 300 år sen. Vikenborna trodde att de hade fångat den gäckande skuggan ”Kattegats skræk” – den danske kaparkaptenen Peder Tordenskiold. Bakgrunden till händelsen är alltför lång för att dra i sin helhet så vi tar den korta versionen.

Till en början vill jag bara berätta att han föddes 1690 i Norge som Peder Wessel och sedan han adlats erhöll han namnet Tordenskiold. Sina ungdomsår tillbringade han i Köpenhamn och hans håg stod tidigt till sjön och efter en tid på handelsfartyg antogs han som sjökadett i danska flottan.

Det är nu Peder Wessels hjälteliv tar fart, ett liv fyllt av äventyrliga drabbningar och små som stora krigsföretag – en del sanna andra mindre troliga. Det cirkulerade många myter kring hans förehavanden, men oavsett sanningshalten i berättelserna om honom står det ändå klart att mycket av det han företog sig hade verklig bakgrund.

Det jag nu ska berätta rör Viken. Vid 1700-talets början rådde ännu fiendskap mellan Sverige och vårt grannland i väster. Både danska och svenska flottan ägnade  sig åt sjöröveri sanktionerat på högsta ort. Man stärkte krigskassan genom att låta örlogskaptener med kungliga kaparbrev på fickan fritt plundra fiendens handelsfartyg. Den mest beryktade av dem i Sverige var ”Lasse i gatan”, adlad Gatenhielm, från Onsala, och i Danmark var det Peder Wessel, adlad Tordenskiold.

Snedseglande besättning på grund vid Viken

Det verkar som om den unge Tordenskiold alltid befann sig i händelsernas mitt. Hans skepp var i ständig rörelse över vattnen och fanns ingen motståndare för tillfället

i närheten blev en sådan snart funnen. Otåligheten var Tordenskiolds signum och i stället för att invänta en konvojs avfärd i Larvik i Norge seglade han den 7 december 1717 söderut på ett mindre skepp – en huckert. Med sig hade han en liten och relativt oerfaren besättning och, som alltid sin kära maskot, den tama och väldresserade björnen. Dessutom, en pukslagare, sex trumpetare, ett par fångar och en skattkista med ting som han lagt beslag på vid sina kapningar och som även innehöll en del inköpt gods – allt till ett värde av 30.000 riksdaler. I lasten fanns vidare järn och tenn. Huckerten bestyckad med två stycken trepundskanoner.

I höjd med Göteborg blev det lilla krigsskeppet upphunnet av en svensk kapare och en våldsam strid bröt ut. Kampen varade i mer än fem timmar och Tordenskiold och hans mannar försvarade sig tappert. Striden ackompanjerades av trumpetarnas och pukslagarens, förmodar man, i svenska öron hånfulla musik. Den skicklige danske kommendören parerade fregattens angrepp med kvalificerade undanmanövrer och när ammunitionen tog slut laddade man de två kanonerna med skrot, grytor och pannor från kabyssen. Frampå eftermiddagen tyckte den svenske kaptenen att det verkade som om Tordenskiold och hans mannar hade fått nog. Riggen var i trasor och förödelsen ombord total. Han ställde därför ultimatum och krävde att Tordenskiold skulle överge sig. Han lovades bli väl behandlad och gav han sig inte nu ”so soll alles massakriert werden”.

Dessa ord hann den svenske kaparen inte ens ångra för i det ögonblick han yttrade dem träffades han av Tordenskiolds välriktade muskötskott och föll dödligt sårad ned. Därmed var bataljen över och danskarna kunde segla iväg. Den lyckliga utgången måste förstås firas så det blev en blöt natt på böljan blå. Tordenskiold själv hade emellertid omedelbart dragit sig undan, överlåtit befälet, och sov under däck då besättningen i fyllan och villan stötte på ”Svinbogarne”, det förrädiska revet vid Viken. Det blev ett hastigt uppvaknande för fartygschefen som beordrade en lindrigt skadad jolle i sjön, tätade den hjälpligt, och tog sig med ett par matroser över till Själlands kust, där han nådde land vid Nakkehoved. Via Helsingör for han så till Köpenhamn, som ju var resans mål.

Med sig hade Tordenskiold en säck pengar.

Den grundstötta huckertens besättning blev uppmärksammad av strandvakter stationerade i Viken, och efter kort strid besegrades den. Med hjälp av ett par av byns fiskejakter blev mannarna förda i land. Det var tio tillfångatagna män plus den tama björnen som också överlevt äventyret till sjöss. Nu fördes fångarna inklusive björn, in till kyrkogården i byn. Här sägs det att man, i tron att man gjort ett storkap, ordnade med ståndsrätt. Man trodde att den av utsedde fartygschefen, hovmästaren Hartz, var Tordenskiold i egen hög person. Vid rättegången dömdes samtliga att arkebuseras, men innan domen verkställdes lyckades Hartz ta sina män ur den svåra knipan genom att påstå att han hade viktiga saker att meddela kung Karl. Så fördes besättningen och gods från huckerten till den svenske kungens högkvarter i Lund. Hartz blev sedermera släppt och den tama björnen slaktad. Köttet bereddes och kungen och hans sällskap bjöds på en smaklig måltid bestående av soppa och stek.

Historien om skatten

En efterhängsen anekdot här i Viken är den om Tordenskiolds skatt. Enligt berättelsen ska den strandade besättningen ha gömt skattkistan som fanns med i lasten, och grävt ned den i klitterna vid Svanebäck. Bland de skattsökare som provat lyckan, och försökt finna den i sanden, märks en viss herr Rhenstedt från Kullenbergstorp, som i slutet av 1800-talet gav sig i kast med uppgiften. Han fann en ekstock men ingen skattkista. Bättre lycka hade heller inte ingenjör Kurseman 1926. Med hjälp av en ”elektrisk” slagruta trodde han sig ha lokaliserat det åtråvärda godset, men tji fick även han. Resultatet blev bara en gigantiskt djup grop i klitterna. När man år 2002 uppförde nya husgrupper nära Golfbanegränd gjordes kraftiga ingrepp i klitterna. Jag passade då på att göra ett besök på byggplatsen och frågade om man funnit något i sanden. Kanske en skattkista eller så? Näää…? Visst inte – någon sådan hade man inte ens hört talas om och än mindre sett. Tordenskiolds liv var förvisso kantat av äventyr och bataljer, men även om han liksom katten verkade ha nio liv, så saknade han, som katten, ett tionde. Med facit i hand är man alltid på säker mark, men nog tycker man att det bara finns ett logiskt slut på ett så äventyrligt och utmanade sätt att leva. Trots det var slutet en aning snöpligt. Just fyllda 30 år ändades den unge sjöhjältens liv, och det på grund av att han hamnat i gräl med den svenske översten Axel Jacob Stael von Holstein. Grälet ägde rum hösten 1720 på en privat middag i Hannover och efter ömsesidigt munhuggande och ett tumultartat slagsmål slutade det med att översten och Tordenskiold utmanade varandra på duell, vars utgång för Tordenskiolds del blev fatal.”

Källa: Byaluren, av Stig Ewaldson

Läs mer om Peder Wessel Tordensjöld på Wikipedia här:

39 år efter det att Skåne förlorats till svenskarna vid slaget vid Helsingborg 1710, företog Skånesonen Carl Linné en forskningsresa passerande på strandklitterna nedanför Clary’s hage.

Ta en promenad över dagvattensbron strax nedanför Clary’s hage, över bäcken som avvattnar sankmarken på Brännan – kanske Carl passerade denna bro på sin resa norrut den där sommaren i juli 1749..

Ur boken: Carl Von Linnes Skånska resa 1749

”14 Juli 1749

RESAN från Vigen till Lyktan eller yttersta udden av Kulla. Över besvärlig åkeväg jämte stranden, utom ordinär landsväg och gästgivargårdar. Landet mellan Vigen och Kullen var slätt med flygsandsbotten, som överväxtes med ljung och kråkris. Kråkriset gjorde tuvor i lösa flygsanden i så måtto, att riset hölt sanden kvar och därigenom själv fortare växte.

LINUM catharicum, Fl. 255 växer på intet ställe i Sverige mer än här, där det är den allmännaste ört, så att om denna härliga medicinalväxt skulle bliva antagen uti apotekaretaxan kunde apotekanre ingenstädes få henne lättare och ymnigare.

CENTAURIUM minus Fl.205 växte även här, men mycket låg. 

SVINABÄCK kvart 1/2 från Vigen. Här var den starkaste flyggräs Fl.102 och sandhavre Fl .106, som bägge äro skapade att hålla flygsand, växte självmant nog mycket.

LANDET bestod av gräslupne fält, var här och där av vädret brutit, vilket uppkastat och bortfört flere millioner lass flygsand, då det lämnat i groparne det grovaste gruset och några brant avskurna tuvar, de där ofta syntes liksom små öar, som det ännu icke förmått bortföra. På desse öars perpendikuläre sidor fanns ett eller två Strata av mylla hela famnen under sanden, till ett tecken att naturen i forna tider likasom ny byggt, nedrivit och åter uppbyggt landet.

Svinabågarna, ett så farligt som för de sjöfarnade namnkunniga grund, ligger utanför Svinabäck, där den myckna flygsanden uppkastas och uppvräkes i havet. På denna redden vid Svinabågarna och Domsten emellan Vigen och Kullarna stranda och olyckas meste skepp, vara jämväl i dag synes många vrak.

AIRA Caerula Fl. 71 eller blåtåtelen, vars halm var 1 1/2 aln lång utan led, hade blivit samlat av bönderna och bruktes till piprensare.“

Källa: Carl von Linnes Skånska resa 1749, Wahlströms och Wistrands förlag.

Läs mer om Carl von Linné på Wikipedia här

Golfbanan före golfen,

Hur såg det ut på och kring golfbanan, låt säga, under de senaste 300 åren?

Gamla kartor och fotografier avslöjar att det fanns mindre av skog i bygden. Dåtidens industriella verksamhet såsom kalkbränning, tegelugnar och framförallt bostädernas spisar, slukade mängder med ved. 1754 höggs till exempel 487 lass med ved för att användas vid en enda tegelugn i Lerhamn och vid ”Skutehaget” ett par 100 meter söder om tvåans green eldades det med ved under saltpannorna för att utvinna salt ur havsvatten.

Ville man bygga hus eller fartyg fick man ta sig till Småland för att hämta virke. Domstolsprotokoll från 1735 visar att man stal ris och träd från bönder i Långaröd, vilket också ger en vink om hur ont om ved det var i Kullabygden. Vi anar ett kalt landskap som blir allt mer öde ju närmare kusten man kommer.

På kustheden – platsen för golfbanan – hade i hundratals år, får och annan boskap betat av det lilla som växte av örter, gräs och sly och minskade därmed gradvis markens näringsinnehåll, kvar blev bara kråkris, ljung och andra växtrikets asketer. Närmast havet skattade bönder stranden på tång för att bruka den som gödsel på åkrar inåt land, eller för att torka och elda med den. Inte bara kustheden var fattig på växtlighet, även de sista metrarna närmast havet var så glest bevuxna att nordvästan kunde riva upp och driva den blottlagda sanden in över gården Svinabäcks – nuvarande Svanebäcks – åkrar.

Svanebäck, 1749

Ett händelserikt år runt golfbanemarken, lät gårdens ägare Pehr Nilsson 30-40 man skyffla undan sand från fem tunnland av den odlade marken söder om gården. Samtidigt reparerade man gärdesgårdar av grenar och ris som placerades på strategiska ställen, bland annat som en skyddande krans i väster, för att stoppa sanden. I lä av gärdesgårdarna skapades allt högre sanddyner. Man fick därför gång efter annan bygga dem högre, vilket band ytterligare sand, och troligen är det så de höga klitterna vi i dag ser intill treans fairway kom till.

Svanebäck var det värsta flygsandområdet i hela Kullen. Carl von Linné berättar att hans vagn skakade fram på de sandiga fäladen nedanför Litorinavallen när han passerade förbi på sin skånska resa. Han klagade på de dåliga vägarna i Kullabygden, ville man ta sig fram längs kusten var det bekvämare att segla.

Littorinavallen, 1749

1749, samma år som Linné vistades i trakten, avslutades ett försök att dika ut sankmarken Brännan nordöst om banan. Några bönder i området hade börjat gräva ett dike genom den mäktiga Litorinavallen för att avvattna den vattensjuka marken innanför och på så sätt skapa ny åkerjord. Detta fick dock gårdsägaren Nilsson på svinabäck att protestera eftersom Svinabäcken då skulle torrläggas och därmed upphöra att driva gårdens skvaltkvarn. Han gavs rätt i domstol och utdikningsförsöket fick avbrytas. Men samtidigt beordrades gården att hålla dammluckorna öppna för att parera höga flöden, så att inte överskottsvatten svämmade över den gamla vägen. ”Vångavägen” eller ”Sloen”, som passerade nedanför de mäktiga sanddynerna, alltså i kanten av trans och nians fairway, där man fortfarande kan se fördjupningen efter den väg under hundratals år var den enda landförbindelsen mellan Helsingborg och Kullen.

Gustav III:s ryska krig, 1788-1789

Om Linné passerade platsen för golfbanan på längden så fanns det andra som 37 år senare passerade den på tvären. Under Gustaf III:s ryska krig 1788-89 härjade en rysk flotteskader längs den skånska kusten. Båstad och Råå attackerades, och även Viken utsattes för ett landstigningsförsök. Men byns invånare samlade ihop vad som fanns av ”ålakyver”, cylinderformade ålahommor som placerades ut så att de såg ut som kanonmynningar, och gav från denna potemkinkulisseld med ett par mindre skeppskanoner. Vilket fick ryssarna att vända. Dock nöjde sig inte inkräktarna med detta, utan lyckades senare ta sig i land mitt för Svinabäcks grund (Svinbådan) och tog sig sedan över fäladen upp till Svinabäcks gård där boskapen slaktades och medfördes till fartygen som, kan man tro, mycket efterlängtad proviant.

Kampen mot flygsanden, 1793

1793 utfärdades en ”konglig resolution” för att bekämpa flygsanden, vilket fick Svinabäcksgårdens ägare Anders Pehrsson att resa till Jyllands sandkantade västkust för att där inhandla utsäde av strandråg och strandhavre som sedan såddes i sanddynerna längs golfbanan. Golfbanans strandvegetation har alltså sannolikt danska anor. Ett par år innan han gick bort 1835, förlänades han med Kungliga Patriotiska sällskapets silvermedalj för sina insatser mot flygsanden.

Svinabäcken, 1850-1911

På 1850-talet dikades Brännesgropen, den så kallade ”Madagropen”, ut norröver mot Skälderviken. Detta medförde att den tidigare ganska stora Svinabäcken gick miste om en del vatten, men ända fram till 1911 bör den stadigt, men något förminskad, ha flutit fram invid fyrans gren på sin final mot havet. Vissa historieskrivare hävdar dock att den var tämligen torrlagd innan den föll ut i Öresund. Bäcken ska nämligen enligt dessa ursprungligen ha benämnts ”Svinnebäcken” på grund av att den mot slutet av sitt lopp försvann i sanddynerna nedanför Svanebäcks gård. Helt säkra på denna tolkning kan vi dock inte vara, kanske rör det sig helt enkelt om en förskönande förklaring att undgår det mindre tilltalande namnet Svinabäcken, vars ursprung borde vara att grisarna älskade att böka längs dess sanka stränder efter att den i 180-graders sväng rundat gården och dess skvaltkvarn.

Varför upphörde dess stadiga flöde just 1911? Jo, då hade ett nytt försök gjorts att bryta igenom Litorinavallen uppe vid Brännan, och nu lyckades de jordhungriga bönderna. När golfbanan byggdes såg nog diket vid fyran ut ungefär som idag, men skillnaden att det då och då, efter perioder med mycket nederbörd, var fullt med vatten.

Paddla kanot på golfbanan, 1930

Kommunens dagvattensystem med utflöde i havet nedanför golfbanegränd fanns ju inte på den tiden. När banan byggdes var alltså diket emellanåt ett vattenhinder i dess rätta bemärkelse, stundtals bräddfullt av vatten. Viken caddien Lars-Eric Påhlsson drar sig till minnes att man i början av 1930-talet kunde paddla kanot i de små sjöar som bildades i bäcken då den dämts upp av tångbankar som stormen kastat upp – ända upp till lilla stenbron vid nian kunde man ta sig.

Lerbergarnas kamp för ny väg söderut, 1856

I samband med detta berör Lars-Eric svårigheterna för folk från Lerberget att ta sig söderut mot Helsingborg. Fäladsmarken ägdes här av andra byar, och lerbergarna kunde inte förmå dessa att släppa till mark till ett vägbygge. Lerbergarnas långvariga kamp för en ny väg gjorde att Svinabäcksgården från tid till annan stängde av vångavägen längs nuvarande golfbanan, både nedanför Sillörsgränd och den nuvarande delvis raserade muren ”Långe Gåre” vid sexans fairway. Muren byggdes 1856 av Svinabäcksbonden Per Andersson och blev startåret för en bitter vägprocess som skulle passera genom flera rättsinstanser och vara i över ett halvt århundrade innan den slutliga domen föll.

Trots att Lerberget vid denna tid var det näst största fiskeläget efter Råå, förblev alltså byn länge isolerad, både från den viktiga fiskmarknaden Höganäs i norr och Viken i söder. Lerbergsfolket sa man bodde ”utrikes i Lerberget” och Lars-Erics far ansåg att det varit lika besvärligt och tidsödande att ta sig med häst och vagn mellan Lerberget och Helsingborg ”som att resa med tåg ända till Stockholm”. Det berättas att man fortfarande kan se ovanligt många fruktträd av danskt ursprung i Lerberget, vilket skulle indikera att man under långa tider haft mer gemensamt med Hornbäck och Gilleleje, än med Sverige.

Landsväg åhoj, 1912

Ett giftermål mellan en kvinna från Lerberget och en man från Svinabäcksgården ska dock ha gjutit olja på vågorna och grinden i Långe Gäre därefter öppnats för lerbergarna. Medan landsvägen mellan Lerberget och Höganäs byggdes 1895, dröjde det ända till 1912 innan Linnés knaggliga vångaväg till Viken kunde ersättas med en landsväg! Vi har här pratat om både Svinabäck och Svanebäck, och för att råda bot på begreppsförvirringen kan påpekas att Svinabäck genom beslut hos hans Kungliga Majistät och Rikets Kammar Collegie den 13 decemer 1877 förlänades den mer skönklingande namnet Svanebäck. Man anar, liksom i fallet med ”Svinnebäcken” kontra ”Svinabäck”, en nypa fåfänga bakom förändringen.

För den som är lite nyfiken döljer sig nästan alltid en liten berättelse om just den plats där man ställt sina fötter! Låt oss avsluta med ett par historier om sten, sand, svett och kanske också några tårar!

Gamla 111:an genom Viken

Idag tar vi väl den gamla väg 111:an genom Viken som självklar, men den hade faktiskt inte mer än ett tiotal år på nacken när golfbanan byggdes. Till vägbygget, då Viken förbands med Lerberget, behövdes massor av sten, och sådana fanns i överflöd på revet nedanför tvåans hål. För att hämta stenmassorna drogs en decauvillebana, en liten smalspårig järnväg, ned till stranden, ganska nära bunkern vid tvåans green. Vi ser det lilla loket framför oss där det ryker och tuffar på väg uppför backafallet med sin tunga last av sten.

Räddningsbåt för skeppsbrutna i fårahuset

Tångdoft, saltmättade vindar och utsikter över ett hav som kan skifta mellan solglitter och elementens mörka raseri ingår i totalupplevelsen av en linksbana, och rakt utanför golfbanan finner vi ett havsområde med förrädiska sandrevlar, numera markerat som maritim fornlämning. Här vid ”Swinabogarne”, upptäckte Linné många skeppsvrak och i fantasin sen vi krängande fartyg i rasande storm, på väg mot sin undergång med trasiga segel och vilt svängande master. Det fanns starka skäl att bygga ”fårahuset” vid fyrans utslag, det användes nämligen ursprungligen för att härbärgera en räddningsbåt.

Kaparkapten Peder Wessel och hans nedgrävna skatt

En spektakulär avslutning av detta kapitel, med anknytning till vad som sagts om skeppsbrotten kanske fordrar att vi tänjer på fantasin ytterligare: det rör sig om den färgstarke norsk-danske sjöofficeren och kaparkaptenen Peder Wessel-Tordenskiold som efter en strid med en svensk 16-kanoners fregatt utanför Varberg i december 1717, förliste med sin huckert, ett litet galeasriggat skepp, på reven utanför golfbanan. Allt detta är i minsta detalj skriftligen dokumenterat, men, att som ryktet säger, Tordenskiold skulle ha lyckats gräva ned skeppskassan i sanden nedanför Svinabäcks gård står ingenstans att läsa. det vi däremot vet är att han i en illa skadad lite jolle lyckades ta sig till säkerheten i Nakkehoved, medan hans besättning blev tillfångatagen av svenska soldater på stranden och förd till Viken. Soldaterna hade därvid problem infånga Tordenskiolds tama björn, som brukade tjäna som måltavla åt sin husbonde. Prickskyttet lär ha gått till så att ett äpple placerades mellan björnens öron, varefter Tordenskiold på bästa Wilhelm Tell-manér sköt ned äpplet utan att björnen skadades.

Hovmästare Harz

Vad hände sedan med Tordenskiold? Han undkom oskadd och blev så småningom utnämnd till den danska motsvarigheten till konteramiral för att hans om förste man kunder framföra budet om Karl XII:s död vid Fredrikstens fästning. Och resten av mannarna? Av bestättningen som fördes tlll Viken utmärkte sig särskilt huckertens hovmästare Harz, som av Tordenskiold fått befälet över det strandade skeppet. Harz fördes liksom de övriga alltså till Viken, han hade av de svenska soldaterna tagits för självaste Tordenskiold, och ställdes dagen efter tillfångatagandet upp för arkebusering på kyrkogården. Här lyckades han dock övertyga svenskarna om att han hade ett viktigt meddelande till Karl XII som vid tillfället låg i fältkvarter i Lund.
Väl framme i Lund blev han benådad av karolinerkungen och kunde så småningom avsluta sina dagar som porslinhandlare på Östergade vid Amagertorv.

I förhandlingarna med Karl XII försökte Tordensjkiold senare att få loss resten av sina mannar i utbyte mot 31 kullafiskare som tagits tillfånga av danskarna. Danskarna höll sin del av den ingångna överenskommelsen, fiskarna kunde återvända till Kullen, men för Tordenskiolds besättning gick det värre. Huckertens två styrmän arkebuserades och övriga sattes på fästning på Visingsö.

Skattjakt på stranden

Åtminstone två sentida försök har gjorts för att hitta skatten. Frågan är om skattsökarna visste på vilket djup de skulle söka. Vid tiden för Tordenskiolds förlisning torde de höga klitterna nämligen ha varit ganska beskedliga, de började inte växa på höjden förrän i slutet av 1700-talet. Då svinabäcksgården satte igång med sin kampanj mot flygsanden. Men skatten behöver för all del inte ligga mitt i klitterna där man tidigare grävt – klingar det till i någon bunker, kanske du ska böja dig ned och känna efter vad sandwedgen fått tag it!

Källa: Boken ”Golfbanan i Viken”, av Hickory Goffers of Helsingborg