Littorinahavet omkring 7 000 år före nutid (5 000 f.Kr.).

Ancylussjön hade ingen förbindelse med världshaven och påverkades därför inte av havsytans höjning. Men allt eftersom klimatet blev varmare fortsatte de arktiska isarna att smälta och havsytan steg. Så småningom höjde sig havet så mycket att det trängde in över Öresundsområdet och saltvatten kom in i Östersjöbäckenet. Det nya saltvattenshav som bildades kallas Littorinahavet efter vanlig strandsnäcka (Littorina littorea) som lever i saltvatten. I början var salthalten inte särskilt hög. Geologen Henrik Munthe delade in Littorinahavet i tre faser: det tidigaste mindre salta Mastogloiahavet, det egentliga Littorinahavet och Limnaeahavet. Limneahavet brukar numera räknas som ett eget stadium.

Det dröjde flera hundra år innan salthalten nådde sitt maximum, vilket verkar ha infallit mellan 5 000–1 000 f.Kr. Den maximala salthalten i Stockholmstrakten har antagits varit omkring 1,6%, vilket skall jämföras med dagens 0,5–0,6%.

Littorinahavet hade syrefattiga bottnar, vilket visar sig i svarta ränder i sedimenten på grund av döda bottnar.

Den snabba landhöjningen gjorde till en början att de postglaciala havsnivåhöjningarna inte märktes i stora delar av Sverige. 6 300–4 900 f.Kr. skedde en kraftig höjning av havsvattennivån, följd av småskaliga svängningar 4 900–1 200 f.Kr, följd av en havsnivåsänkning. Eftersom Östersjön under Littorinahavet hade kontakt med världshaven påverkades den nu av havsnivåhöjningarna.